Amelie Jonsson

AmelieJonssonAMELIE JONSSON

Hur gick det till när du kom till Ung Film för första gången?
Det började med en annons om Ung Film i tidningen (som jag för övrigt har kvar). Under denna tid var jag mycket blyg, stressad och annorlunda, men hade viljestyrka, envishet och intresse att utforska. Jag vill gärna göra på mitt sätt och bygger mig långsamt men stadigt uppåt.

Vad gjorde du på Ung Film?
Under min tid på Ung Film producerade jag tillsammans med min lillasyster Lene, ett antal kortfilmer om framförallt asylsökande barn. Det var ett sätt att ge dessa individer ansikten och röster, istället för att de endast sågs som bokstäver och siffror på papper. Dessa filmer skickades tillsammans med deras ansökningar (de flesta omprövningar) till Migrationsverket, men visades också på bland annat den nationella filmfestivalen Angeläget, där filmen Ett Barn i Sverige blev ett av de vinnande bidragen. Genom Ung Film fick vi chansen att ge dessa barn en chans i livet och uppmärksamma samt hetta upp debatten inom ämnet. Ung Film bidrar till arbetet för mänskliga rättigheter och är i mina ögon en ovärderlig verksamhet, med lika ovärderlig personal.

Vad är ditt starkaste minne av Ung Film?
Eva Månsson och Daniel Burman, helt klart. I början skrämde Eva skiten ur mig med sin starka, lite halvaggro-utstrålning. No offence Eva, du är fantastiskt, jag var känslig och helt ärligt inte van att träffa starka kvinnor utanför min familj. Förutom arbetet runt kortfilmerna, så minns jag speciellt filmkvällarna med filmanalys. De var mysiga och lärorika. Andrei Tarkovskys Solaris har jag fortfarande på näthinnan då den fascinerade mig på många plan. På Ung Film kunde jag vara mig själv och lärde mig mer om livet än jag gjorde i skolan. Här var saker på riktigt, inte någon uppmålad fasad. Jag fick göra som jag ville och fick stöd för den jag var. Här växte jag.

Vad hände sedan?
Efter ett långt tag i Sundsvall bestämde jag mig för att ge mig ut på äventyr och hamnade på en ranch i Texas mitt under den ekonomiska krisen 2009. Svett, blod och tårar gjorde mig till en hulk, mitt i en situation där vänskap är avgörande för överlevnad, deras radio P4 trafikmeddelanden handlar om tornadovarningar, dammen med vattenmockasiner inte är lockande att bada i, samtidigt som de kraftiga gräsbränderna skapar kaos. En vanlig vardag, som taget ur en scen ur Lonesome Dove inte sant? Efter det hade jag svårt att känna mig lugn i Sverige. Sedan dess har jag både bott i Mellanöstern och Storbritannien, genom både utbildning och projektarbeten. Jag har även varit mycket aktiv inom KFUM som nationell ledamot och projektledare för kurser inom framförallt psykisk hälsa (ungdomar). Eftersom mitt intresse för kvinnofrågor också är stort har jag även fått äran att representera organisationen under the UN Commission on the Status of Women i New York. Mycket har gjorts och jag har träffat många fantastiska människor på olika platser i världen och kommit till insikt med saker, vilket bara fått mig mer energisk. Mellan dessa resor försökte jag hinna med skolan och stortrivdes i London med ämnet Internationella Relationer.

Vad gör du nu?
Jag jobbar fortfarande som projektledare för KFUM och arrangerar kurser för ungdomsledare. Våra senaste ämnen har handlat om förebyggandet av radikalisering, intolerans och anslutning till våldsbejakande grupper. Det är ett aktuellt ämne och har oroat mig under lång tid. Jag har även gått färdigt min BA i Internationella Relationer och ångar på till hösten med en MA inom Internationell Säkerhet på King´s College London. Det ska bli riktigt spännande och jag har redan börjat nörda ner mig i ämnet. Framtiden är fortfarande oviss, men som sagt, jag bygger mig långsamt uppåt vad än slutmålet blir.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *